Levande och döda

Jag kan inte sluta tänka på Han Kangs Levande och döda i geometriska termer. En klok vän frågar mig varför. Jag har inte något svar klart för mig. Är det för att göra lidandet boken kretsar kring hanterligt?

Boken samlar och ger litterär gestaltning åt vittnesbörd om en massaker i Kwangju i Sydkorea 1980, samt det fängslande och torterande som följde på massakern – militärens fortsatta ansträngningar för att kväsa motstånd mot regimen. Han Kang har plöjt mängder av vittnesbörd och texten vibrerar från första till sista sidan av hennes samlade kunskap och personliga kännedom om staden och dess fruktansvärda historia. Det finns ingen vila i boken. Läsaren ges ingen paus. Det innebär inte att den inte också är mycket vacker. Det är den. Men det förvärrar snarare än avhjälper plågan. Det finns verkligen skäl att söka hålla boken på armslängds avstånd, men lyckas jag? Det tycks mig snarare som att den har krupit in under mitt skinn. Men jag försöker förstå på det sätt som jag alltid gör: genom att söka mönster och former.

De former med hjälp av vilka jag orienterar mig i tillvaron, bokstavligt såväl som bildligt, är sällan av det slag som finns visualiserade och har ett namn, såsom, låt säga, en oktagon. Snarare är det så att jag i varje landskap, varje konstellation av relationer, ser en underliggande struktur. ”Geometriska former” ligger mig närmast till hands för att beskriva fenomenet, men det är förstås inte helt träffande. 

Nåväl. Åter till Levande och döda. Formen jag ser kan beskrivas såhär: en mittpunkt med linjer som på mer eller mindre invecklade vis strålar ut från denna punkt – vissa av dem slingrar sig även runt varandra. Infästningarna mellan linje och mittpunkt skiljer sig också avsevärt åt. Författaren själv är en av linjerna som strålar ut från mitten, eller strävar in mot den beroende på hur man ser saken.

Till sitt innehåll, så som berättelser, vittnar strålarna om ett människolivs slut, och det är detta slut som är mittpunkten. En av linjerna är den döde själv, Dong-ho, som omkommer 15 år gammal i massakern. Alla de spretiga berättelserna knyter på något vis an till hans död, men bara en av dem vittnar om själva dödandet. Det är den av de linjer vars anknytning till Dong-ho är som allra svagast. Den tillhör en ung man, en del i en grupp som i all hast organiserat sig för att göra motstånd mot militärens dödsbringande anstormning av staden. Mannen ser till sin förfäran hur en officer besinningslöst mejar ner en grupp unga tonåringar, medan han upprymt vrålar att det är som på film. Ett av barnen är Dong-ho. Därefter fängslas detta ögonvittne och utsätts för månader av tortyr av ett slag vars syfte är ytterst svårt att förstå.

Det meningslösa med Dong-hos död och ögonvittnets omänskliga behandling fångar stämningen i Levande och döda på ett ganska exakt vis: den skildrar ett våld som är så våldsamt att det tycks helt blint och som drabbar människor urskillningslöst. Den illustrerar även att det hopp som den lilla gruppen försvarare hade haft om att de skulle kunna göra motstånd är just fåfängt. Det enda motståndet har tjänat till är att utpeka dem själva som huvudmåltavlor för det allra mest sadistiska och utdragna våldet.

Levande och döda heter i engelsk översättning Human Acts, och ett centralt tema är frågan om vad för slags varelser vi människor är. Människan kan som bekant lejas i såväl det ondas som det godas tjänst, en insikt har gått som en refräng i den svenska receptionen av boken. Det som emellertid överraskade mig var den kraft med vilken romanen gestaltade frågan . Ytterligare en sak var jag oförberedd på: det är utan undantag militären som pekas ut som våldets mästare. Han Kang inpräntar i läsaren med all önskvärd tydlighet att grymheten, den står militären för – det finns ingen annan att vara rädd för i boken. Även om hon nämner att vissa militärer i tyst protest vägrar att delta i våldet, och därmed låter bli att sätta likhetstecken mellan militär och gangster, så är frånvaron av organiserad grymhet bland människor i övrigt påfallande. Människor i övrigt är helt enkelt vanliga människor.

Det militära våld hon beskriver är besinningslöst på ett sätt som tycks meningslöst, alltså i bemärkelsen att det är svårt att förståsyftet. Varför mejar militärer ner barn, skjuter höggravida kvinnor i huvudet på gatan och torterar fångar i månader efter att protesterna brutalt har släckts? De spretiga linjer som dras upp vittnar om att det sker, men Han Kangs vittnen är lika förtvivlat förvirrade inför den obegripliga grymhet de ser som jag tror att du och jag skulle vara. Varför? Vad är meningen?

Med detta sagt finns där ändå två slags meningar. Den ena meningen är just syftet hos den som sänder ut våldsmännen till Kwangju. Den andra meningen är att det finns en vag återspegling av en möjlig förlossning från lidandet i de dödas röster, och att denna möjliga förlossning tycks mig tätt knuten till människans förmåga till vänlighet, omsorg och gemenskap. Jag vet inte hur någon av dessa meningar passar in i berättelsens form – kanske kan man beskriva det som energier snarare än former, pulser som står mot varandra.

Vi börjar med den första meningen, syftet med att sända ut en våldsvåg. Syftet för diktatorn är begripligt i meningen att Sydkorea hade vuxit snabbt som ekonomi, något han inte ville skulle hotas, men människor protesterade, kort sagt eftersom det var en diktatur och de ekonomiska framstegen skedde till priset av stora orättvisor.

En av linjerna i boken, den allra svåraste att följa och den krokigaste och besvärligaste att förhålla sig till, är avsnittet ”fabriksarbeterskan”. Kapitlet följer sin helt egna tidslinje, och det tar länge innan jag förstår hur hon passar in i berättelsens form, hur hon hänger samman med Dong-ho. Hon hade åratal före massakern varit textilarbeterska och då just engagerat sig fackligt, för vilket hon straffats brutalt. När hon än en gång hör protester på gatorna i Kwangju dras hon som förhäxad till händelsernas centrum. Hon dör inte i massakern, men  fångas in och hålls fängslad under en längre tid. Men om detta kan hon inte berätta. Hon är därmed den enda vittneslinjen i boken som inte egentligen förmår vittna. Hennes elände får vi bara tillgång till i form av den  ordlösa fasan inför det förflutna, och denna ordlöshet förvränger hela henne. Det hennes berättelse förmedlar är att allt detta till synes godtyckliga övervåld har ett tydligt syfte: att krossa protester så fullständigt att människorna själva blir oigenkännliga, även om de lever vidare. Men när hon en dag råkar få syn på ett fotografi av bokens mittpunkt, Dong-hos döda kropp, sker något med henne. Hon kan inte andas. Kan inte ge ett ljud ifrån sig. ”Det jag såg på det där fotot räddade mig. Du räddade mig, Dong-ho, du fick mitt blod att sjuda av liv igen. Mitt lidande vällde genom mig med en vrede så häftig att det kändes som om hjärtat skulle sprängas” (s. 199).

Hon minns då ett ögonblick ur de sista timmarna i Dong-hos liv – de sista timmarna i hennes tidigare liv innan den onämnbara behandling hon utsattes för startade – då de satt på en trappa tillsammans i regnet och åt en bit mat. Några timmar senare dog han. Och det är när hon minns stunden på trappan som jag vet hennes namn: Seon-ju. Först då förstår jag sambandet mellan henne och bokens mittpunkt. Också för mig är hon kluven i två delar: Seon-ju, den unga kvinnan som tillsammans med Dong-ho under något dygn försöker göra rätt saker i en fullständigt omöjlig situation, och fröken Lim, den till oigenkännlighet förvandlade tortyröverlevaren. Dong-ho kommer till fröken Lim från de döda och räddar henne, Seon-ju.

Detta för mig till den andra meningen, alltså ”meningen” i en helt annan betydelse. Meningen som i ”vad är meningen med deras motstånd om det är utsiktslöst?”, en fråga som utan ansträngning kan utsträckas till vad meningen är med det mänskliga livet är överhuvudtaget, denna art vars historia är så genomskuren med just denna sorts besinningslösa våld. Vad är vi för slags art som kan begå sådana nidingsdåd, och vad tjänar ens i bästa fall futtiga vänlighet och välvilja till i skuggan av massakrer, krig, diktaturer, folkmord?

Jo, bilden på Dong-hos döda kropp öppnar för den söndertraumatiserade fabriksarbeterskan en väg tillbaka till livet före. Precis innan han dog var han en skrämd och olycklig tonåring, som förtvivlat letade den vän han sett skjutas, men som trots detta ändå lite förvirrat tog sitt ansvar och hjälpte till att försöka ordna upp saker. Tillsammans hade pojken och Seon-ju, samt en annan ung kvinna vid namn Eun-sook (också hon är en av berättelsernas linjer) tvättat dödsoffer och försökt göra dem identifierbara för anhöriga. Dong-hos vänlighet och mod under ett par dagar skulle komma att möjliggöra att en bild på hans döda kropp kan öppna vad jag är frestad att kalla en frälsningsväg för Seon-ju ett antal år senare. Hon kan inte glömma hans medmänsklighet och sitt ansvar för honom, och hågkomsten ger henne nyckeln till ett helare själv.

Det är också Dong-ho som får Han Kang att återvända till dessa fruktansvärda händelser och slutligen skriva Levande och döda. Det är kring honom boken kretsar, pojken som flyttade in i det hus där hon själv växte upp. Det är lätt att ana identifikationspunkten. Ett annat barn som levde i samma hus, lekte på samma innergård, läste läxor på samma solbelysta fläck i sovrummet – givetvis hade det under andra omständigheter lika gärna kunnat vara hon som mejats ner av en vansinnig man som sett för mycket på krigsfilm. Det godtyckliga i vilka som får leva och vilka som dör bidrar till känslan av hotande meningslöshet. Men Dong-hos förmåga att påverka de levande efter sin död vittnar om något annat än meningslöshet.

Och där finns också en röst från de döda. Dong-hos vän Jeong-dae, som Dong-ho söker när han råkar snubbla in i kretsen av motstånd, dog nämligen kroppsligen just där han blev skjuten men hans själ lever vidare. Vi får följa själens bittra kamp, fasthäftad som den är vid kroppen som i sommarhettan snabbt ruttnar där den lämnas i en enorm likhög. Vi får följa Jeong-daes oro för systern, som han förstår också är död, och också för Dong-ho. Hans giftiga hat gentemot soldaterna. Bandet till den ruttnande kroppen löses gradvis, men vi får inte veta vad befrielsen från den kan innebära. Det sista Jeong-daes berättelse registrerar är den plötsliga vetskapen om att Dong-ho dött, hans längtan efter att bege sig till vännen och försöka mildra hans skräck i dödsögonblicket, samt insikten om att han ännu inte är helt löst från sitt eget lik och därmed inte kan komma till vännen.

Jag nämnde ovan bokens engelska titel; dess sydkoreanska titel översätts ofta till engelska som A Boy Comes. Om Human Acts framhäver problemet med att förstå människan som art, och Levande och döda lyfter fram det sätt på vilket de döda och de levande samspelar och dras in i varandras tillvaro, så vittnar originalets titel snarast om ett löfte, om trohet och vänskap. Pojken som kommer skulle kunna vara både den levande Dong-ho som söker sin döde vän Jeong-dae, och den döde Jeong-dae som kämpar för att ta sig till den döende eller redan döde Dong-ho. Och enligt titeln kommer pojken, även om deras möte inte ryms i berättelsen. Titeln uttrycker på så vis ett hopp som varken den svenska eller engelska översättningen återspeglar.

Denna linje i berättelsen bär alltså inte på ett enkelt löfte om att döden rakt av befriar från eländet i detta liv. Men de dödas närvaro i boken öppnar för två saker. Å ena sidan för att de döda kan hjälpa de levande (och de döende), i någon mening, på något plan. Å andra sidan för att det kanske finns en verklighet bortom det skräckvälde som diktaturen via militären vill etablera.

Ida Simonsson